En dansdokumentär om manlighet, fadersarv & uppbrott. Koreografi av Eva Ingemarsson. Niklas Rydén har arbetat med musik, intervjuer och projektioner.
Att vara son till sin pappa. Att spela rollen som man. Att bryta sig loss… Utifrån egna erfarenheter rör sig tre män i olika åldrar bland frågor om manlighet, fadersarv och uppbrott i sitt sökande efter nya vägar.
Go to hell or leave in peace en helaftonsföreställning som hade urpremiär på Atalante i Göteborg 23 september 2005.
Med dansarna Miguel Cortés, Hannes Rydén och Michael Eddie Edwinson, utvecklade Eva Ingemarsson och kompositören Niklas Rydén konceptet att föra samman dans, projicerade bilder, dokumentära intervjuer, liveröster och nyskriven musik till en multimedial helhet.
Medverkande
Koncept/koreografi: Eva Ingemarsson
Musik/film/intervju: Niklas Rydén
Dans: Miguel Cortés, Michael Eddie Edwinson, Hannes Rydén
Musik: Mikko Hellsing, Oliver Messiaen – Oraison, Bernard Permegiani – En Phase/Hors Phase from Dedans Dehors (1977) Bach – Cello Suite 1 (yoyo ma) Aphex Twin – lornaderek, Asa-Chang & Junray – Hana
Scenografi: Dan Tommi Hildén, Lisa Hjalmarsson (ass.)_
Kostym: Karin Jatta
Ljusdesign: Viktor Wendin
Teknik: Marcus Granberg
Koreografiassistent: Janni Groenwold
Diabilder: Anders Jirås
Produktion: Alexander Hall, Efwa-Wiktoria Rodell, Beata Rydén
Recension Svenska Dagbladet:Dansbiennal 2006, Göteborg
<i>Till det bästa med en dansbiennal hör att man får se regionens koreografer. Till det sämsta hör dålig logistik. När Gun Lund, mottagare av Svenska teaterkritikers danspris 2006, arrangerar bussresan Fönster mot Kosmos vill man gärna hänga med och återse Myon-spin som hon skapade 1999 på KTH i Stockholm. Men schemat sprack.
Bronja Novak, som syns på stan med chockrosa hår, väcker också nyfikenhet. Hennes nya verk med krånglig tysk titel sägs fira kvinnan, idealet och livet självt. Samma kväll rymmer ändå flera världar, fadersarvets till exempel. Vi är alla barn till någon, en prägling för livet oavsett om denna förälder varit närvarande eller ej. Mansrollen är kanske extra intressant att ta itu med nu när kvinnorollen har skärskådats så grundligt.
Koreografen Eva Ingemarsson låter i sitt senaste verk trion Miguel Cortés, Eddie Edwinson och Hannes Rydén utforska pappaminnen, svek och uppbrottsbehov. Go to hell or leave in peace är både rörade och roande – trots att många av greppen är bekanta vid det här laget.
Ingemarsson har ju, i samarbete med kompositören Niklas Rydén, skapat en egen scengenre: dansdokumentären. I verk som The frozen ones (1999), Månens fyra ansikten (2001) och Mellan dag och natt (2003) blandas filmade intervjuer med stillbilder och dans. Idén möjliggör dubbelexponeringar och tidsförskjutningar; ett slags kubism i scenisk skepnad. Att dessa existentiella resor blir så spännande handlar om förtroendet och intresset för dansarna och deras individuella berättelser, som samtidigt gestaltar det allmängiltigt ogripbara. Vad formar oss till den vi är?
På scenen finns en hög byggklossar; en stad eller lekplats där tre söner brottas med sina fadersgestalter. Hannes Rydéns energiska fotbollspappa väcker skratt medan Miguel Cortés funderar på om han inte svek sin far, utlänningen som gjorde sonen till avvikare. Eddie Edwinson minns känslomässig tillknäppthet. Men gradvis har de vuxit ikapp sina pappor, mot en förståelse av dem och därmed sig själva.
Koreografin är först kollektiv med korta rörelser som om lyssnandet trevar igång. Helheten präglas också av det associativa snarare än illustrativa. Ändå börjar man fundera på varför vissa rörelser pockar på att definieras som “manliga”, andra “kvinnliga”. Kanske är det attityden, anslaget. En och annan svacka är oundviklig under 80 minuter, men kvar biter sig dansarnas genuina närvaro. Sent ska man glömma denna fint gestaltade längtan efter en stunds faderlig närhet.</i>
…
Anna Ångström – SvD 2006-05-14